bestsundaydress

Jag funderar på att börja blogga igen. Har så fruktansvärt lite för mig alldeles för ofta! Ska fundera lite på saken.

Här är jag i alla fall. Hej!



(Varför kan man inte se detta inlägg ibland!?!!?)

Har tänkt tanken några gånger att jag ska fixa en anonym blogg där jag skriver
mina hemligaste hemligheter, typ att jag kräks ibland ba för att jag har lust.
Nej, men...vet inte. Jag håller det för mig själv ett tag till i alla fall. Jag kommer hur
som inte ha några läsare (här har jag typ mellan en och sju läsare, beroende på om
jag kommenterat någon häftig persons blogg eller inte). Ja, ja. Egentligen hade jag
bara tänkt lägga upp denna anonyma bild för att känna på hur det känns att vara
anonym. Shit vad spännande. *återgår till bag-in-boxen* Herrå.

Hon: Såhär är det alltid; Man blir uttittad och pekad på, som om man var en clown.
Jag: Det kanske är befogat.....
Hon: .....



Källa

 

Sen kommer sojamjölken & gör fis av alltihop :´(

 

Jag har tagit bort ALLA vänner på bilddagboken och ändrat så att
bara vänner kan se den. Det känns väldigt, väldigt bra. Jag är alldeles
för sentimental för att radera hela dagboken, har trots allt haft den
i snart 5 år. Men jag ser ingen anledning att dela med mig till folk som
inte känner mig längre, typ. Prata/umgås med mig istället lixom.

Nu finns det dock en risk att jag börjar blogga istället. Typ skriva om
mina känslor och sånt. Det är ju inte direkt bättre, men ja, den dagen
den sorgen osv osv.

Pax en sånhär!!!

Med blodad tand och kniv i hand ska jag döda alla i hela vårt land.

Nej, men serri. Jag är ba less på att sitta och plira genom halvstängda
persienner och ba "Vad fint, det är sol ute idag" och lyssna på till exempel
Jefferson Airplane och Fleetwood Mac och ba "Om man ändå levde för 40 år
sedan och var hippie och hatad".
Muntrar upp mig själv genom att tänka "Aja, jag är i alla fall inte fet, jag har
i alla fall inte analkanser, jag är i alla fall inte ett barn i afrikah". Och så blir jag
flyktigt nöjd, drar på mig småskorna, groggar livet ur livet och rejvar måttligt
road ut i solskenet. Råcknfukkinråll.

Har du gråtslat? frågade Vifslan.

Äsch, sa mumintrollet. Snusmumriken har gett sig av.

Så tråksligt, sa Tofslan medlidsamt. Kan det glädsla dig lite om du får pussla Tofslan på noslan?

Det är ändå på många sätt underskattat att supa med sig själv.
Till exempel kan man vara hur pinsam som helst utan att vakna
med ångest, man behöver inte (över huvud taget) ta hänsyn till
någon annan, man kan däcka NÄR som helst. Och om man skulle
snea så gör det inget, man kan grina hur mycket man vill och
fyllesnacka med sin dagbok.
Det enda negativa jag i skrivande stund kan komma på är att
shuffle på spotify gärna spelar t.ex. Efterfest med Magnus Uggla
och man blir peppad och har ingenstans att ta vägen.
Wella, wella. Jag kan väl avsluta det hela med att jag solo-super
och är väldigt nöjd.

Jag är lite i samma mode som Scarlet Johansens karaktär i Lost in Translation
idag, när hon sitter ensam i det stora fönstret i sitt hotellrum, lyssnar på musik
och betraktar Tokyos betongjungel sjuttielva våningar upp.
Jag vandrar planlöst runt i lägenheten, iförd trosor och linne, lyssnar på musik,
är extremt uttråkad och väntar på att min man ska komma hem från jobbet,
precis som hon gör.

Det är så himla inte vackert i verkligheten!!!!!

Nåja, SÅ fantastiskt överväldigande roligt är det inte att gräva
i andras liv. Jag var lite upp i varv när jag skrev senaste inlägget
och tyckte för stunden att det var det bästa, kanske till och med
ultimata sättet att roa sig själv. Egentligen undrar jag varför jag
gillar det överhuvudtaget, eftersom jag inte är särskilt slampig vad
gäller att skvallra. Att jag trots det gärna lagrar onödig information.
Därmed inte sagt att jag kommer sluta.

Idag har jag skrikit hos min sångpedagog och hon tyckte det lät fint.
Hon sa ungefär "WOW, det lät ju jättebra, vad häftigt! Shit pomfritt, att du
vågade!" Jag stod där med rosiga kinder, råblyg och ba "Hehe...jaaa...tack."
Det var en skum känsla att skrika nån rakt i ansiktet. Jag skriker knappt
ens när jag är arg-arg.

Aja, fjärt.

Jeeeez vad jag älskar att gräva, lurka och bara allmänt rota i (egentligen
toltalt ointressanta) männsikors liv. Vara en passiv del av det hela. Leva med
dom, fast vid sidan om sådär oskyldigt intresserat, fast samtidigt HELT ointresserat.
Hata det, älska det, äcklas av det, avundas det, osv, osv. Det är typ den bästa
sysslelsättningen som finns om man inte har någon vanlig, herderlig hoppy, som
att måla akvarell till exempel.

Det är awesome, prova själv!